Dear Staffan,

Fonix Musik sending your "Quiet Days" and now I broadcast it in my Peaceful Radioshows (www.peacefulradio.eu).
I hope you like it.

Best regards,
Benno Veugen
Onwer of Peaceful Radio


Hej!

Ville bara säga att jag uppskattade din text på http://www.tretonic.se/pianoimprovisation/orkester/ väldigt mycket. Jag satt och nickade instämmande flera gånger när jag läste den och jag håller med i allt du skriver.

Vem är då jag? Jag är en av "dem". En av de vuxna, född i mitten av 1970-talet, som alltid velat lära sig spela, en av dem som tog några stapplande musikaliska steg i skolan men sedan av olika anledningar slutade. En av dem som haft en dammig keyboard i garderoben i 20 år, en av dem som ibland tagit fram den bara för att inse att motivationen snart tagit slut.

Det är ju så, lusten att lära sig spela finns där och har alltid funnits, jag kommer från en släkt där flera medlemmar spelat olika instrument, även om de flesta av dem är borta idag, och jag har fått med mig musiken ända sedan barnsben. I första klass så skulle jag börja spela blockflöjt i kommunala musikskolan men redan på första lektionen tog det stopp, jag hade fått en blockflöjt av min mormor och morfar, en flöjt som de hade haft liggande i många år och den tog jag nu med mig till den första lektionen. Läraren tittade på min flöjt, blåste några toner, konstaterade torrt att den var sprucken, och sade åt mig att slänga den och skaffa en ny om jag skulle vara med. Jag lämnade lokalen och gick aldrig mer dit. Besvikelsen var enorm för en sjuåring.
Tre år senare senare, i mellanstadiet, så började jag åter nosa på musiken. Denna gång var det trummor som gällde och jag kom faktiskt ganska så långt med detta instrument. Jag försökte mig också på en del gitarr och piano men vid det laget så var det så kort tid kvar av sjätte klass att jag knappt hann mer än bli ytligt bekant med dem.

Sedan så rann mina musikaliska försök ut i sanden. Jag hade inga vänner som var intresserade av musik och jag kunde ju inte gärna träna trummor hemmavid för att hålla liv i mina kunskaper. Dels så hade jag inget trumset och dels så hade nog inte grannarna gillat det. Istället så skaffade jag en keyboard, den jag ännu har i min ägo, och försökte på egen hand lära mig spela. Det gick inte. Att sitta där hemma på kammaren och plinka var för tråkigt och dessutom hämmande. Det fanns ingen som kunde visa hur jag skulle göra, motivera mig, rätta när jag gjorde fel. Jag körde helt enkelt fast, kände att jag satt där och övade samma skalor i C-dur och D-moll dagarna i ända, men sedan då? Hur skulle jag komma vidare?

Som vuxen har jag ofta ångrat att jag inte fortsatte med musiken. Det är många gånger jag suttit inloggad på Youtube eller liknande webbplatser och tänkt på hur det hade kunnat vara om jag fortsatt. Hade jag då spelat i ett band? Hade jag skrivit låtar? Jag vet inte... Jag har vid ett par tillfällen tagit fram min keyboard och plinkat lite men snart så har den åkt tillbaka in i garderoben igen. Detta av samma orsaker som när jag var tonåring. Ensamheten. Ska man lära sig så måste det finnas någon som leder en, någon som finns där och som kan styra in en på den rätta vägen och se till att man utvecklas. Det måste finnas någon där som ger en uppskattande klapp på axeln ibland och som, i tunga stunder, påminner en om de framsteg man gjort och puffar på en att fortsätta. Någon som helt enkelt lär och motiverar, någon att visa sina framsteg för. Ja det är faktiskt viktigt att få känna sig duktig, få applåder och för en stund få känna att andra imponeras av en. Att på det sättet få ett kvitto på att ens ansträngningar inte varit förgäves.

Jag har försökt titta på olika kurser på Internet men det fungerar inget vidare. Nej, ska man lära sig ett instrument så måste man ha en människa av kött och blod att samspela med. Internet i all ära men i vissa fall så räcker det inte till.

Så slutligen, du har verkligen förstått hur saker och ting hänger ihop och du gör ett stort arbete. Tyvärr så bor jag många mil ifrån den plats där du verkar och det är likaledes många mil till närmaste studieförbund som har pianokurser så min keyboard får nog tyvärr stå kvar där i sin garderob. Fortsätt med det du gör, det är viktigt.

Hälsningar Tobbe